Evilsis

Något hade vaknat till liv.

I avgrundens mörka djup rörde sig något. Bland känslorna som förut legat likt ett hav i stiltje sågs en krusning. Krusningen växte sig större. Små vågor mot muren, som blev mer och mer aggressiva. En storm var på väg.

Något hade vaknat inom henne som inte ville somna igen. Identitet, existens, kärlek och hat. Alla tävlade de om hennes uppmärksamhet. Hon fick svårt att andas. Hon visste inte vad som höll på att hända och rädslan växte.

Han började bli rädd. Bakom honom stod den höga muren. Muren som alltid hade stått där, så länge han hade funnits. Den var hans barriär mot allt det han inte kunde kontrollera.

Hans mur. Hans trygghet. Hans existens.

Något där innanför var vid liv. Muren skälvde och murbruket knakade. En sten föll mot honom. Så en till.

Han måste göra något. Göra något fort för att stoppa vad som höll på att ske. Hans största fasa fanns där inne. Detta något kunde han inte existera tillsammans med. Det skulle förinta honom i samma ögonblick som det bröt igenom muren. Hans bödel kom emot honom. En svart ängel omgärdad av ljus. Ett ljus han inte tålde.

Hans fasa var den enda känslan som han aldrig lyckats skaka av sig och kasta över muren. Rädslan gnagde i honom konstant och han hungrade efter känslokyla för att förvränga den till något han förklädde i falsk lycka.

En möjlighet dök plötsligt upp. Han såg chansen och uppslukade den fullkomligt. En möjlighet till en kväll av känslolöshet. Han fångade den med sina klor och höll den i sitt järngrepp.

Klä dig svart. Var kall som natten. Jag tar hand om dig ikväll. Låt mig styra dig. Jag lovar dig lycka. För du vill väl vara lycklig?

Muren tystnade. Stormen blev åter till krusningar. Något på andra sidan muren fogade sig åter i sin förminskade existens. Vacklade bakåt. Sjönk återigen ner i djupet, under ytan.

Hon drack med sina vänner. Dansade. Kysste en främling. Kände inget. Trodde hon var gjord av stål. Men hon kunde inte hjälpa det, något inom henne viskade att detta inte var lyckan. Hon var lurad. Hon ville svara viskningen, men fick inget svar.

Hennes själ förlamades igen. Sjönk längre och längre ner under ytan tills inget längre återstod än ringarna på ytan. Sedan åter stiltje under en stjärnlös natt.

Men sprickorna i muren fanns kvar.

Söndag

Dimma. Hon ville så gärna minnas varje ögonblick. Ett töcken av bilder bakom en ridå av alkohol.

Läppar. Läppar hon inte kunde få nog av. Läppar hon ville känna mot sin hud igen. En person hon inte trodde att hon hade letat efter, som var så olik henne själv. Två motpoler som dras mot varandra av en osynlig kraft, omöjlig att stå emot. Förintar varandra då de möts.

Ögonen. De såg rakt in i hennes själ. Som universums svarta hål med en omättlig törst efter stjärnor att konsumera. Hon ville veta vad som dolde sig bakom ridån. Bli förförd av det mörka, farliga och låta sig själv drunkna. Bakom händelsehorisonten skulle ingen längre se henne, ingen återvändo.

Hon log åt förödelsen. Långt bakom muren väcktes något till liv och det väsen som hon trodde var jaget blev osäker. Vem var hon?

Lördag

Hon klädde sig i svart, både fysiskt och psykiskt. Kände sig farlig. Odödlig och destruktiv. Han, väsendet, gladde sig åt att få byta skepnad igen och kastade av sig alla känslor som egentligen borde ha bearbetats, som han brukade. Han kastade dem bakom muren, ner i den svarta avgrunden, som återigen blev djupare. Han visste att det förmodligen skulle ge honom ett sår till. Men det var det enda sättet han visste. Det skulle göra honom lycklig för tillfället och det nöjde han sig med.

Långt där nere på botten blev en annan varelse lite mer transparent.

Hon visste att det var en illusion.

Som en nykär 15-åring gick hon omkring i korridorerna och smålog för sig själv då ingen såg. Hon föreställde sig omöjliga situationer som bara inträffar på film. En dörr öppnas. Alla ser honom, sedan henne. Avundsjuka i allas blickar då deras läppar möts. Men den bästa känslan var ändå hemligheten. Ingen av vännerna i klass-rummet visste. Hon njöt av att de inte visste varför hon vandrade iväg i sina egna tankar då de pratade. Ingen visste varför hon log. Hon såg deras undrande blickar men låtsades inte om dem.

De rosa molnen under hennes fötter skulle när som helst förvandlas till betonggolv. Hennes hjärta förvandlas till sten. Hon visste att då illusionen återgått till verklighetens ensamma vardag skulle hon… vara lite mindre.

En lördag.

Hon ville hämnas, såra. Få bort den känsla som tagit henne på bar gärning. Känslan hon trodde hon hade bearbetat och lyckats komma över. Men där var den. En mörk och destruktiv kraft som fick henne att känna sig övergiven. Hopplös. Bortglömd.

En liten bit dog varje gång hans namn dök upp. Hon hade hela tiden levt på hoppet av illusioner och omöjliga drömmar. Agerat i tanken som om de vore verklighet. Intalat sig en verklig drömvärld. Men allt var en lögn. En lögn att förgäves försöka tro på.

En mur byggdes upp. En mur mellan hennes drömvärld och vad hon ville förstå var verklighet. Hon trodde hon var på rätt sida muren, men bedragit sig själv. Det hon var omedveten om var att muren byggdes upp framför henne och blev starkare för varje dag, medan hon själv tynade bort i mörkret innanför. Att hon gömde sig bakom muren i jakten på sig själv i andras personligheter, var något hon inte skulle upptäcka förrän det var försent. En bit där, en här. Då hon såg något hon ville vara tog hon det med sig. Stal det. Ett pussel lades för att skapa vad hon trodde var en identitet. En produkt av sin omvärld. Ett fysiskt väsen som manifesterade en falsk identitet. Tom.

Hon föll djupare ner i vad som nu hade bildat en brunn av tegel och obearbetade känslor hon ville glömma. Hennes intensiva letade gjorde bara brunnen till en avgrund och hon uppslukades av förvirringen. Det väsen hon skapat levde hennes liv. En destruktiv varelse som förgäves sökte lyckan…